Vattenskyddsområden säkrar vårt dricksvatten

Genom vattenskyddsområden hindrar vi att föroreningar når det vatten som vi använder som  vattentäkt. Vattentäkter kan vara antingen grundvatten- eller ytvattentäkter, eller en kombination av båda. Om vattnet blir förorenat kan det innebära komplicerad och dyr rening av vattnet för att det ska kunna nå upp till dricksvattenkvalitet igen. Hur lång tid det tar för en förorening att försvinna från en vattentäkt beror på den hastighet och omblandning som sker i vattentäkten. 

Skyddszoner och föreskrifter

Vattenskyddsområden består oftast av tre olika skyddszoner: primär, sekundär och tertiär. I den primära zonen är riskerna för förorening som störst och i den tertiära som minst. 

Till varje vattenskyddsområde finns bestämda skyddsföreskrifter. Föreskrifterna reglerar hur du får använda marken och vilka verksamheter som får finnas i vattenskyddsområdet. Restriktionerna är oftast hårdare i den primära skyddszonen än i den sekundära. För den tertiära skyddszonen finns oftast inte fler restriktioner än de som redan finns i befintlig lagstiftning, till exempel Miljöbalken. 

Om du bor på en plats som omfattas av två olika skyddsföreskrifter behöver du följa båda. 

Lagstiftning

Miljöbalkens sjunde kapitel ”Skydd av naturen” tillåter att en kommun eller länsstyrelse får fastställa ett område som vattenskyddsområde och införa skydd för det området. Kommunen eller länsstyrelsen ska meddela de som bor eller är verksamma i ett vattenskyddsområde vad de behöver göra och vad de inte får göra för att skydda våra vatten.